Göteborgsposten – 19 juli 1862, sida 1

åt det väntade barnet, lindan och broderiet, föll obemärkt ur hennes händer, och kastande sin armar om Merediths hals böjde hon sina läppa mot hans kinder samt snyftade: — Nej, nej, Thomas, jag behöfver ingen ting; blott en enda sak kan ni gifva mig son kan göra mig lycklig. Ack, Thomas, tänk pi min fader! Han har icke talat till mig se dan — men här afbröts hennes röst af konvul siviska snyftningar, och ur stånd att fortsätt: dolde hon sitt ansigte i sina händer samt sjönk tillbaka i stolen i ett anfall af ohejdbar sorg. Den verkan som denna plötsliga öfvergång från solsken till storm och oväder framkallade hos Meredith var icke mindre märkvärdig, fastän till sin natur helt och hållet motsatt. Hans arm som så länge och kärleksfullt varit slagen kring hennes lif drogs plötsligt undan, det smekfulla småleende lemnade plats för en bister rynkning, och samme man som nyss förut varit en glad och eldig älskare blef nu med ens bister, kall och frånstötande. — Bah! utbrast han buttert, hur ofta skall du plåga mig dermed? Har jag icke sagt dig att det icke kan ske sålänge min gamla mor lefver? Är det mitt fel att hon icke behagar dö? Alltså om du icke vill reta mig, så låt bli att tala om den saken. Kan jag hjelpa att er far, den gamle narren, runkar på hufvudet? Har