Göteborgsposten – 18 juli 1862, sida 2

arrenderade en egendom på ungefär trehundra tunnland jord vid den vackra byn Rooksnest just intill stora vägen emellan Canterbury och Charing. Flera på hvarandra följande goda år och afkastningar af en 40 tunnland skog hade satt mr Meredith, eller som han vanligen kallades i förtrolighet, Tom Meredith, i stånd att hopsamla en måttlig summa som han insatt i Ashfords bank, och med det för småsinnade själar så vanskrytet ville han ätven låta verlden veta liga de öfriga arrendatorerna eller godsegarne, och bans anseende i alla kommunala samlingar var alla andra och fattade alltid ett djupt och inbitet hat till dem, som motsatte sig det han anHan var med ett ord sagdt penoch, det så bar till, såg vara rätt. ningdryg, högmodig hämafull. Men fast han i allmänhet i sin födelsebygd var illa ansedd för det sken af öfverlägsenhet i ställning och insigt som han sökte antaga, så fanns det dock bland de sextonhundra innevånarne i Rooksnest en som blott fästade sig vid hans vackra ansigte, hans fullkomliga och ståt. liga gestalt samt hans nobla sätt. Denna pernär buru lyckliga hans affärer voro. Derföre brukade. är till ban betala sina räkningar med anvisningar på sin bankir. Tom Meredi h var likväl icke omtyckt af son var Elisabeth Staunton eller, som hon för sina utomordentliga behag och sin skönhet kallades, Vackra Bessy, enda dottren till en arrendator af af en mindre gård, hvilken genom en kedja af motgångar blifvit tvungen taga tjenst såsom dagsverkare. Kärleken förblindade den stackars Bessys ögon och genom dess trollspegel uppfattade hon sin älskares personlighet och tänkesätt, och der andra sågo list och egennytta, der såg hon blott skönbet och fullkomlighet. Man säger visserligen att skönhet och dygd ej äro beroende af någon samhällsställning. Det del sannt; ty ehuru ibland de sattigare den fysiska skönheten och behaget äro vida sällsyntare än i de bättre kretsarne, der lifen vets njutningar förädla menniskan, så kan dock ännu mindre, ty han satte sig vanligen upp mot: en till det inre obildad och till ytan rå varelse låta de herrligaste kärleksblommor uppspira. En sådan exotisk blomma var den täcka Bessy i Stauntons låga koja, der hon satt bredvid sin gamla moder med den bruna och skrumpna hyn och de knotiga händerna, och sin i förtid krökte, väderbitne fader, hvars stela anletsdrag aldrig lifvades af en glådtig skymt. Vänd. man då ögonen från det dystra och trumpna pa: ret samt lät dem falla på den vackra och små leende flickans täcka gestalt, så måste man un dra huru en så mild, behaglig och älsklig va relse, hvilken tycktes vara sammansatt af ide