Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 2

henne att återvinna sin helsa och sitt mod. Hon hade sett den mannen som hon länge sörjt såsom död — hennes ungdoms och hjertas vän och make; och ehuru den oförmodade underrättelsen om hans närvaro till en början förskräckt henne och förlamat hennes själsförmögenheter, så verkade dock den lyckliga sanningen: välgörande och hon uppvaknade till medvetande, visserligen Svag, men uppfylld af en tyst lycka. — Ack, säg mig, var det en gäckande dröm, eller har jag verkligen sett min så länge saknade make? Ack, nej, nej, jag kunde icke bedraga mig så! Mitt hjerta säger mig att jag sett min förste och ende man, utropade Madeleine ifrigt och med bruten stämma då jag fick tid att under pauserna mellan löjtnant Rabys mera oroande symptomer besöka henne. — Lugna er, min fru, svarade jag, ert hopp bedrager er icke, såvidt det rör gentlemannen som — — Jag har då verkligen sett honom! afbröt hon mig. Gud vare lof! Min käre, älskade man! och den förtjusande qvinnan hopknäppte händerna med innerlig frowhet och förtröstan, under det en tyst tåreflod ymnigt strömmade ned för hennes kinder. Hennes själ uttalade sin tacksamhet mot himlen genom tårar, i stället för ord. (Forts.)