Göteborgsposten – 17 juli 1862, sida 2

och den rasande galningen blef ändtligen bunden till händer och fötter. Några minuter derefter blefvo båda burna till deras särskilda sängar och alla medel som stodo konsten till buds användes för att stilla den motsträfvige och tjutande galningens blod. Han låg i den stora sängen, bunden och fjettrad, och vred sig i vanmäktigt raseri, skar tänder, rullade med ögonen och skrek med fradgande läppar Madeleines namn, beledsagadt med de förfarligaste eder och förbannelser man kan upp: tänka. I fullkomlig kontrast mot detta oväsen, vanmäktighet och raseri, stod scenen ofvanför. Der låg den sköna Madeleine utsträckt på sin säng, blek lugn och passionfri som barnet i sin oskuld Hennes vackra, nötbruna hår, som lossnat unde hennes öfveransträngning och skrämsel, boljadlikt en slöja ned öfver hennes hvita panna och lugna ansigte samt betäckte med sin bländande ymnighet den unga qvinnans snöhvita barm Glädjen dödar sällan och lyckan afskär aldrig Nifstråden. Endast olyckan är den hemska fe som med sin skära årligen skördar mångtusende offer; öfvermått af glädje dödar blott i en staka fall. Med lady Madeleine Daymer var det inger fara, ty sjelfva orsaken till hennes vanmakt in: nebar äfven läkemedlet deremot och förhjelpt