Göteborgsposten – 16 juli 1862, sida 2

KR EA ————7— — var af två föregående nätters vakande, samt lockad dertill af den milda temperaturen i rummet och pendelns enformiga knäppningar. Jag slog armen öfver stolkarmen och lutade mig baklänges samt öfvertänkte mina verldsliga affärer, de många sjukbesök jag gjort under dagens lopp och huru mina patienter kunde befinna sig. Mina tankar gingo sedan tillbaka till min ungdom, till min mödosamma studietid, och derefter vände de sig till mitt hem, der min hustru ännu vakande afbidade min hemkomst, der mina barn hvilade i sina små hvita sängar. Derefter tänkte jag ej vidare — mitt hufvud sjönk tillbaka mot ryggstödet och den uttröttade naturen hängaf sig åt en tung och djup sömn. Men fastän mina ögon voro slutna var likväl min inre syn klar och jag både såg och kände, dock utan att kunna fatta eller förstå. Hvarje föremål rundt omkring mig reflekterades i min själ, liksom i en kamera obscura, men det var blott en dunkel och oredig bild. Jag såg de försummade ljusen, der de stodo på nattduksbordet, så småningom brinna ned och gifva ifrån sig ett bortdöende sken. De fladdrade ännu några ögonblick i stakarne och slocknade slutligen. Rummet blef kallt, mörkt och dystert och de dofva knäppningarne af vägguret, hvars visare pekade på balf fyra, var det enda ljud, utom