Göteborgsposten – 16 juli 1862, sida 2

wAids —l——7 mig ensam vid sidan af min sällsaame, liflöse patient. — Hur förödmjukande är det icke, sade jag helt högt för mig sjelf under det jag sjönk ned i en präktig fåtöljd och makligt utsträckte mina ben — hur förödmjukande är det icke att verlden aldrig tillåter oss läkare att gagna den af blott menskligheten, utan anser oss göra vårt bästa endast i förhoppning om klingande belöning — nollpunkten hos den fattige och höjdpunkten hos den rike. Ack! Att så mycken tanklöshet skall kunna finnas hos personer som borde veta bättre — och lutande mig baklänges i stolen öfverlemnade jag mig åt mina tankar. Timma efter timma förflöt i samma ovissa och spända tillstånd, och den enda omvexlingen bestod uti att då och då bibringa min patient några styrkemedel. Den lilla timvisaren skred så småningom till totf, ett, två; men ännu låg fremlingen orörlig och känslolös, ehuru jag märkte att en ljum fuktighet, spred sig öf, ver de slappa lemmarne och de stela dragen, hvil ket bebådade att förr eller senare en reaktior skulle ega rum. Sedan jag ännu en gång undersökt pulser och ögonen slog jag mig beqvämt ned i stolen och efter några försök att hålla mig vaken genon att betrakta tapetmönstret på väggen, tillslöt ja; slutligen oförmärkt mina ögon, utmattad som ja;