Göteborgsposten – 14 juli 1862, sida 2

Fran Utlandet. De besynnerliga och förfärande händelser, som uppröra Ryssland och nu en tid gifvit alla verldens tidningar rika ämnen till kommentarier, hafva äfven blifvit foremål för en ledande artikel i Times, hvari det bland annat heter: Hela Europa måste med stor uppmärksamhet betrakta dessa händelser. Först och främst är endast det faktum i och för sig förvånande, att en stor befolkning skulle bli ense om att ådagalägga sitt politiska missnöje genom att förstöra enskildas egendom och bringa menniskolif i fara. I Konstantinopel skall någonting dylikt hafva egt rum i forna dagar, då befolkningen, som ej kunde finna medel att underrätta sultanen om, att den eller den paschan var en tyrann, fortfor med en mängd mordbrandsanläggningar, hvilket alltid var en underrävtelse för Porten om, att något galet var på färde, som borde afbjelpas. Men då den religiösa, lärgiriga och patriotiska ryska befolkningen efterhärmar en tygellös muselmansk pöpelhops handlingssätt, så är det ett bevis på, att det är something rotten i staten. Detta är dock icke den vigtigaste slutsatsen. IIvad som är mera ominöst är, att regeringens stränga åtgärder just riktas mot institutioner, som tillfredsställa de mera bildado klassernas behof. Derfore alt butiker, bazarer och bondgårdar nedbrännas, anser czaren det vara af nöden, att stänga schackklubben i Petersburg, att förbjuda läsesällskaper, att strängt bevaka studenterna, ja, alt gå med oböjlig stränghet tillväga mot sina egna höga embetsmän. Skulle det verkligen vara möjligt, att den ryske sjelfherrskaren bringar den upplysta och civiliserade medelklassen i sin ogen hufvudstad i förbindelse med de omenskliga gerningar, som äro efterhärmningar af brott, begångna al en mot kristendomen fientlig race? Detta tyckes ej vara rågot tvifvel underkastadt. Uti de eldsvådor, som nu förstöra hus och kyrkor och utbreda skräck och ödeläggelse i den stora hufvudstaden, tror kejsar Alexander sig se ett verk af upplysta män af politici efter det vestliga Europas snitt, af tänkare, som hysa sina egna åsigter om statens framtid, läsare af franska och tyska tidningar, och i det hela taget af personer, som med ifver insupit de revolullonära lärdomar, som ständigt jäsa upp i det östliga Europa. Misstanken kan vara ogrundad; det är emellertid förfärligt att tänka, att någon annan folkklass än den aldra lägsta