Göteborgsposten – 11 juli 1862, sida 2

ett ord allt som rör saken, beledsagadt af talrika anmärkningar öfver hela stycket. Det är af oändligt värde för en kunnig person — ni skall finna att det är en verklig skatt. Och den döende skådespelarens ögon glänste, hans. kinder glödde och hans ord uttalades med en kraft och snabbhet som stodo i stark strid med hans utmerglade utseende. I hans sista ögonblick upplågade bans harmlösa egenkärlek öfver egen fullkomlighet. Han glömde att hans hjelplösa tillstånd, hans uthungrade kropp och stora fattigdom på ett ömkligt sätt vederlade hans sjelffullkomlighet och att hans hela lif förflutit i en obelönad möda och ständig strid mot tehofven. — Nej, jag skulle icke: kunna låta dem få manuskriptet, återtog han efter att ha hemtat andan en stund. Allting annat, men icke detta. Dobridge försökte att beröfva mig det då han lemnade oss för att förena sig med — aj! — med sällskapet Buxton. De ville plundra mig på mina ideer — stjäla ifrån mig mitt mästerstycke, och tillegna sig det bifall som endast tillkommer mig — mig, som sjelf arbetat det — mig, som samlat allt. Nej! nej! nej! och utmattad af sitt långa och mödosamma tal tillslöt Benson sina ögon och sjönk tyst ned på sitt hårda läger så snart han stuckit pappersrullen i läkarens hand,