Göteborgsposten – 11 juli 1862, sida 2

lade sin hand på hans handlof, under det Benson ur den rymliga rockfickan framdrog en stor tätskrifven pappersrulle med bred marginal, liknande en roll ur något skådespel. Kunde ni lägga handen på min lifsgnista och känna hur matt den flämtar, lik ett slocknande ljus, så skulle ni fatta det blott jag nu ser och känner. Jag är döende, doktor, — nästan död redan, slutade han svagt och sjönk djupare ned i bädden, i hvilken han till en del rest sig upp. Keighty märkte förändringen, på hvilken han ej kunde misstaga sig och skyndade tvärsöfver rummet samt hemtade den stimulerande drycken från spiselkanten och vände tillbaka till bädden för att gifva den sjuke deraf, hvarefter han återtog sin plats och kände på hans puls samt frågade med mild röst: — Har ni någon vän ni önskade se, någon tjenst eller någon önskan som det står i min makt att uppfylla? Finns det i dessa papper något som ni önskade få uträttadt? — Ja, jag minns nu, mumlade den döende mannen svagt, i det han öppnade ögonen och såg sig omkring med återvaknadt medvetande. Jag höll på att glömma bort det — ja, ja! och han reste sig med stor svårighet på armbågen samt tillade: Nej, jag tackar er; jag har ej tid att emottaga någon — de hafva dessutom redan varit här, och de stackarena, mina vänner, utom