Göteborgsposten – 11 juli 1862, sida 2

Keightly stoppade det digra manuskriptet i sin rockficka och kastade en beklagande blick på den fåfänge gamle mannen, som tillochmed i dödens käftar kunde uttrötta sig mel sina fordna korta triumfer, samt öfverhöljde omsorgsfullt hans bara bröst med de torftiga sängkladerna. Derefter steg han upp och gick till dörren för att inkalla sköterskan och gifva några befallningar, som hans patients försämrade tillstånd erfordrade, innan han lemnade honom för att sjelf begifva sig till bvila. Men när han kommit till dörren vände han sig om för att kasta en afskedsblick på det arma föremålet för hans omsorg, och blef då mycket förvånad att se honom sitta upprätt i sägen. Hans insjankna bröst och knotiga skuldror, hvarifrån den söndriga skjortan nedfallit visade de utskjutande refbenen, som liknade spännbågar uppträdda på en stång för att utspänna den färglösa huden. Hans ögon voro öppna och uttrangda ur sina gropar till en onaturlig storlek och färg. De få gråa hårtestarne lågo hopklibhade af dödssvett på hjessan. Hans mun gapade och hans darrande haka och blåa läppar tilläto en att se långt ned i svalget. Utstråckande sin skrumpna arm och beniga fingrar tecknade han matt åt läkaren att han skulle komma tillbaka. Keightly hörsammade det stumma tecknet, stängde dörren och gick bort till bädden