Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 3

gen omedelbarligen skjutas. Familjen lyckades att inom den bestämda tiden hopsamla och öfversända den fordrade summan, så att signor Mascoli blef räddad. Fransyska legitimister och prester hafva till exkonung Frans II i Rom öfverlemnat en adress i hvilken det, efter öfliga fraser om ursurpation, förräderi, våldsbragder emot kyrkostaten och båda Sicilierna, tröstande heter, att Frans II:s pröfningstid snart skall vara öfverstånden och att äran af Pius IX:s återinsättande i de stater som blifvit honom frånröfvade måhända skall tillfalla Bombetta. Konungens öfver allting heliga och rättvisa sak skall naturligtvis på det ifrigaste förfäktas af adressanterna. Xfven exdrottningen fick vid detta tillfälle en adress, i hvilken hon allvarsamt tillhålles att förskassa sig den enda perla som ännu sattas i hennes krona — en arfvinge. Mycket rörd och tacksam besvarade hans majestät å sina och sin gemåls vägnar adressen. Exdrottningen har sedermera anträdt en resa för att besöka sin syster, kejsarinnan af Österrike, hvars helsotillstånd låter frukta för det värsta. Exdrottningen anlände d. 3 på aftonen med en spansk ångkorvett till Marseille och passerade följande dag på morgonen Lyon, åtföljd af grefve Trani och ett ljog italienska prinsar ochååhertigar. Hon passerar öfver Geneve och reser i det strängaste inkognito. Hennes första afsigt var att i Schweitz sammanträffa med grefven af Chambord, men hon måste, då flere af stormakterna deremot gjorde allvarsamma invändningar, öfvergilva denna plan. Man skrifver från Luzern att grefven af Chambord blifvit bestulen på dyrbara juveler och handlingar af stor vigt. Tjufven hade lyckats att tä tillträde till grefvens kabinett, 1 det han för domestikerna uppgaf sitt namn vara M. de Bourbon. Markis Lavalette skall till påfven ha framställt ett förslag, enligt hvilket Frankrike, jemte Österrike, Spanien, Bayern o. s. v. skulle garantera påtven det område han ännu besitter jemte flera millioner årligt skadestånd för de förlorade provinserna. Påtven har dock förkastat förslaget och yttrat, att det ej står i hans makt att afsäga sig sin rätt till dessa provinser. Angående Rysslands erkännande af konungariket Italien berättar en korrespondent från Berlin, att petersburgerkabinettet för detsamma fordrat det stormakterna skola göra medgifvanden i orientaliska frågan; negociationer skola tillochmed i detta afseende hafva blifvit inledda. Underrättelsen om detta erkännande, det må nu vara med eller utan vilkor, har väckt stort missnöje i Berlin. Det heter derom i en korrespondent till ÅKoln. Zeit. : ÅAfven Preussen skall således dl nödsakadt till att erkänna Italien! Ty man bar betänkt sig så länge och så länge varit döf för alla uppfordringar från folkrepresentationen och pressen, act Preussen slutligen, så vida det ej vill stå alldeles isoleradt, ej har annat val än avt följa det exempel som alla andra makter, naturligtvis med undantag af Österrike hafva gifvit. Preussen har tillochmed lidit den förodmjukelsen, att det förgäfves försökt afhålla Ryssland från att erkänna Italien och måhända gör grefve Rechberg suart et genistreck och öfverraskar oss en vacker dag med ett dylikt steg, så att Preussen kommer i den komiska belägenheten att stå som legitimitetens siste riddare i Buropa. Gifve Gud att den olycksaliga legimitetspolitik, som kostat Preussen mera än de millioner, hvilka år 1859 utgåfvos för armeens mobilisering, en dag blefve begrafven och Preussen en gång för alla beslutade sig för att icke följa någon annan politik än den, som öfverensstämmer med dess egna välförstådda iutressen. Den liberale polismästaren Winter i Berlin har blifvit asskedad. Orsaken dertill uppgifves vara följande: Konungen, som sjelt sällan läser tidningar, hade frågat honom om det vore sanut som sades, att tidningarne predikade revolutionen och anarkien. Härpå svarade polismästaren nej. Några dagar senare innehöll ett oppositionsblad en satir, som under form af samtal emellan Philip IL af Spanien och markis Posa, parodierade hvad som förefallit emellan deputerade kammarens president och konungen vid adressens aflemnande. För att få den hberale polismästaren alsatt visade v. der Heydt denna artikel för konungen och förklarade att sådant förorsakades blott af polismästarens efterlåtenhet. Konungen afsatte honom dersore efter något betänkande. Preussiska deputeradekammaren fattade den