Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 2

förlägen helsning, mumlande en läg ursäkt för det hon ej lyst doktorn upp; men hon afbröts af hans fråga hur patienten mådde. — Gud välsigne eder, herre, stammade sjukvakterskan, han blir allt sämre, fast jag regelbundet på bestämda tider gifver honom in af styrkedrycken som ni befallt, och jag skulle just ge honom nu. Jag blåste just derpå, för att den stackarn ej skulle bränna sig, ty jag vet huru Ömtåliga sjuklingars munnar och strupar äro. Den stackaren! Herran bevare honom, den stackars gamle herrn! Mr Keightly svarade icke utan tog kruset ur qvinnans hand och ifyllde en kopp samt närmade sig bädden, upplyftade den sjukes hufvud på sin arm och lät honom nedsvälja drycken, under det sköterskan nedtog ljusstaken samt putsade veken med fingrarne hvarefter hun gick bort till doktorn med ljuset. — Bra, min kära herre, jag märker ni återvunnit ert medvetande, sade lakaren, sedan han granskat den sjukes drag och sakta nedlagt skådespelarens hufvud på kudden. Er puls slår jemnare och jag är glad att finna er så pass bra. Var vid godt mod. Har han talat något, sköterska ? frågade han vändande sig till henne. (Forts.)