Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 2

dela med sig ät mig och Suckey. Hvilken vecka hade vi ej då! Vi kommo riktigt upp i smöret, och vi smorde oss också dugtigt; men tyvärr varade det så kort tid! Ack ja, det varade så kort! utropade hon med en djup saknadsfoll suck i minnet af de förflutna njutningsrika stunderna. En dag kom öfverläkaren sjelf, såg en lång stund mycket skarpt på Bess och genomgick underläkarens anteckningar. Hör, sade han till Bess, som låg så tyst som råtta och låtsade vara mycket illa sjuk, hör, ni bedragerska! upp med er på ögonblicket! Upp, ni oförskämda lättjefulla stycke, och ni era harpor, sade han till Sukey och mig, bort med er och hjelp den andra på benen och laga att ni komma härifrån ögonblickligen! Och så var vår komedi slutad, men vi hade likväl mått godt en hel vecka, ha, ha, ha, ha! och den otäcka käringen gnäggade vid minnet deraf samt förde det halftömda kruset till sina läppar. Men i samma ögonblick ådrog sig dörrens skrapning mot det ojemna golfvet hennes uppmärksamhet, och då hon med kruset halfvägs mot munnen vände sig om, såg hon till sin öfverraskning och bestörtning, doktorns gestalt, just då han böjde sig i den låga dörröppningen. Förundrad öfver ett så sent och ovanligt besök uppsteg hon hastigt och afkstade den ruskiga kjolen samt gjorde en tafatt och