Göteborgsposten – 9 juli 1862, sida 2

De begåfvo sig nu båda, utan att yttra ett ord, till matsalen, der miss Carlyle satt vid bordet och otåligt väntade på dem. — Ah! sade grefven vändande sig till henne, hvar hade ni edra ögon. — Troligen på samma ställe som ni hade edra, snäste Cornelia, som ej tyckte om att blifva tilltalad på det sättet. Ni råkade m:me Vine här, tillade hon, ni såg henne lika väl som vil — Visserligen, men icke så ofta, anmärkto grefven. Dessutom hade jag aldrig tillfälle att se henne utom då hon begagnade sin stora hatt. Men att Carlyle, att han icke igenkännt henne, det förundrar mig ännu mera, — Och likväl var det så, genmälde miss Carlyle. Hon var ung ännu när hon lemnade oss; hon var glad och öppenhjertig; hon hade ett rikt svart hår som böljade ned på hennes hals; hennes kinder voro friska och röda. Med ett ord, hon var förtjusande skön. M:me Vine tvärtom kom hit med ett blekt och vanställdt ansigte, hon haltade, hennes rygg var krokig, hvarigenom hon blef kortare än hvad Isabel varit; och dessutom förställde hon sig ännu mera genom sin klädsel. Hon bar en zouaveblus, så att det var omöjligt att se hennes växt. Hennes panna doldes af en bred grå sammetsbindel och de ofantliga glasögonen bortskymde hennes ögon och tinningar. Derjemte hade hon förlorat sina framtänder, och en stor vårta på munnen gjorde olikheten ännu större. Kortligen, tillade miss Carlyle, hon liknade icke mera lady Isabel, än jag liknar Adam. Bed en af edra vänner, mylord, störta sig ur kupsen under det lokomotivet