god mot dem, älska dem alltid och lät icke den kärlek du hyser för dina andra barn förringa den du är skyldig mina. — Har jag på något sätt gjort mig förtjent af denna påminnelse? Hyser jag icke ännu i dag samma kärlek för Lucie och Archibald, som jag fordom hyste för dig? — Ack jo, suckade hon; den du fordom hyste och som du utan tvifvel ännu skulle känna, om jag ej handlat så ovärdigt! — Ja visst, sade han med tårfull röst. — Archibald, hör mig! Jag ser i denna stund en bättre verld öppna sina portar för mig, jag har endast några sekunder att lefva ... jag känner det ... vill du. . . välsigna mig blott ett ... ord ... ett kärleksfullt ord ... det skall göra mig godt! ... Det skall hjelpa mig ... att skiljas hädan ... i frid. Mitt hjerta väntar detta ord. Ack! jag kan ej dö utan det! Det var för mycket! Carlyle kunde icke längre beherrska sin rörelse. Han lutade sig ned öfver henne och strök sakta håret ur pannan på henne samt lät sina tårar fritt strömma. — Isabel, mumlade han, du har krossat mitt hjerta, men må Gud forlåta dig detta, liksom jag nu gör det. — Och hans vackra och ädla hufvud böjde sig allt närmare den döendes likbleka och insjunkna ansigte och kanhända skulle deras läppar just förenas i en sista afskedskyss då Carlyle tvärt hejdade sig och reste sig, med kinderna flammande af en liflig rodnad. (Forts.)