— Ja, jag vet, jag inser det; men du känner hur härdt himlen har straffat detta fel. Jag önskade att få utandas min sista suck på något annat ställe, men dodsengeln har icke så velat! Döden har plötsligt och oförutsedt öfverraskat mig. Isabel höll upp ett ögonblick och äfven Carlyle stod tyst. — Ja, fortsatte hon, det var illa gjordt. Allt hvad jag gjort har varit illa! Tillochmed vår sammanvaro i denna stund är illa! Och likväl är den ju icke på ringaste sätt till skada för någon, är det icke så? Jag är döende ... jag dör. Det finns ju knappt en gnista lif qvar i mig och hvad skada kan det då göra dig? Hvem skulle våga fördöma detta sista farväl? Du var förr i verlden min man, Archibald, och då jag nu kände att jag skulle dö, önskade jag att få föra din förlåtelse med mig i grafven. 0, aft jag kunde återkalla det förflutna! Att jag kunde återvinna den lycka, som jag har förlorat, att liksom fordom här lefva vid din sida som din älskade maka! Skulle du icke vilja det, Carlyle, skulle du ej finna dig lycklig deraf? Vid denna fråga sväfvade hennes röst af rörelse och hon fäste på honom en orolig och kärleksfull blick. Jag skulle önska det för din skull! svarade Carlyle lugnt och ansträngande sig att hans ansigte ej skulle förråda något spår af den häftiga skakning han kände. — Nåväl, allt detta är slutadt! sade hon och utstötte en djup suck. Jag går att skiljas hädan, jag går att uppsöka William. Jag lemnar efter mig två andra barn; var