Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 2

njuta frid i själen, att njuta ro i samvetet! Dess förebråelser häftade sig fast vid mig i samma stund jag gick öfver tröskeln till detta hus; de ha införlifvat sig med mig, de ha följt mig som en skugga. Se, Carlyle, se, tillade hon i feberyra och visade honom sina skelettlika armar och sitt gråa hår, se detta har samvetsförebråelserna gjort! Jag har försonat mitt fel med de grufligaste marter! Var mild, var ädelmodig och fördöm mig icke! — Hvarför flydde du? frågade Carlyle i en allvarlig, nästan sträng ton. — Huru! Har du då aldrig vetat det? — Aldrig! För mig har det alltid förblifvit en hemlighet. — Nåväl! Vet då att jag lemnade dig, Archibald, derföre att jag älskade dig alltför, högt. Carlyle darrade ofrivilligt. Ett misstroget och föraktligt leende sväfvade öfver hans läppar. — O! se ej så på mig! fortsatte den olyckliga qvinnan. Jag förmår knappt tala mera; mina krafter försvagas, men ännu har jag tillräcklig styrka qvar för att kunna öfvertyga dig. Jag älskade dig ömt, Carlyle, jag älskade dig ända till galenskap och det blef mitt förderf. Jag var svartsjuk, svartsjuk, förstår du mig? Jag trodde att du bedrog mig, att du gifvit en annan ditt hjerta ... och då ... då lydde jag endast denna rasande svartsjukas röst, lyssnade endast till min vrede samt slutade med att falla ett offer för den skändlige mannens frestelser, som med stor konst hviskade hämndens ord i mina öron. Mina misstankar voro orättvisa och ogrundade, är det cj så?