Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 2

Carlyle gick utan nägon tvekan rakt fram till sängen för att framföra nägra trösteord. — Jag är uppriktigt bedröfvad, m:me Vine ... Här stannade han tvärt och stod orörlig, som slagen af äskan, med hängande armar, stirrande ögon och skälfvande läppar. Hvad var det? Hvad såg han i denna säng? ett spöke ... nej, en välnad, Isabels vålnad! Han strök sin darrande hand öfver ögonen liksom för att förjaga denna rysliga syn, men hans sinnesstyrka återkom och han såg att det ej var någon synvilla. Då tog han, ännu mera förskräckt, ett steg tillbaka. — Archibald, suckade den döende och utsträckte bedjande mot honom sina båda händer, Archibald, upprepade hon och lutade sig utom sängen samt fattade krampaktigt Carlyles arm, gå icke ifrån mig! Stanna, stanna ett ögonblick! Tala till mig, säg mig att förlåter mig och jag skall do lycklig! — Isabel ... stammade han utan att knappt veta hvad han sade, Isabel, det är således du som är m:me Vine? — Ja, nåd! nåd för allt hvad jag lidit! Jag har begagnat mig af att man trott mig vara död, dödad på jernvägen, för att under ett annat namn, få komma hit till er! O, förlåt mig! Carlyles hufvud brann; han visste icke hvad han skulle säga, hvad han skulle tänka. — Jag kunde ej vara långt ifrån eder, fortsatte Isabel, långt ifrån mina barn, Det plågade mig till döds ... jag blef tokig deraf! Ifrån den stunden, då jag var usel nog att lemna detta hus, har jag aldrig vetat hvad det vill säga att