Göteborgsposten – 2 juli 1862, sida 2

den lifligaste, hvartill bidrog såväl damernas närvaro, de lifvade talen, sängen och musiken, som (lätom oss ej fördölja det) bålarnes försvinnande innehåll. Bravorop afbröto talarne tidt och ofta och lisliga applåder helsade dem, då de nedstego från tribunen. Att länets höfding baron Alströmer var den förste som besteg talarestolen, var ett nytt bevis, till de många man förut eger, att den frivilliga nationalbeväpningen nu äfven i statens högre embetsmän har sina gynnare. Må äfven iden kunna tränga lika långt ned åt motsatta sidan, till samhällets rötter, till folket. Bland öfriga talare bemärktes företrädesvis magistrarne Hedlund och Sandberg samt skarpskytten L. Brinck (Göteborgare). Hvad den mellersta af dessa yttrade skall ej lätt förgätas af Göteborgs skarpskyttar, och de rosor den senare räckte Halmstads damer skola säkerligen ej heller lätt vissna. Midt under glädjen, då den var på sin egentliga kulmen, ljöd dock tecknet till uppbrott. Den frustande draken låg färdig vid land, orolig öfver det alltmera undansjunkande vattnet. Affärden måste påskyndas. Solen var äfven redan för halfannan timma sedan nedgången, det stundade till natt — dock blott i den yttre naturen, ty inom de i festen deltagandes hjertan var det full sommarbelysning, ett klart återsken af vän