Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 2

en sönderslitande scen. Hon kastade sig öfver det liflosa barnets kropp, tog hans kalla hufvud i sina händer och försökte att med kyssar åter upplifva det. Derefter öfverlemnade hon sig allt mer och mer åt sin smärta och började att gråta, skrika och snyfta. — Jag är din mor! Jag är din mor! ropade hon vridande sina händer och slående sig för bröstet samt afryckte sina glasögon som hindrade henne att, som bon önskade, se sin älskade sons liflösa kropp. Joyces smärta förstummades inför den andras häftiga lidande. Joyce blef rädd och en ymnig kallsvett perlade vid hennes tinningar. Slutligen fattade hon den förfärliga sanningen. Hon störtade till lady Isabel och tog henne i armen samt släpade henne med öfvermensklig kraft från dödsbädden. : — Mylady, mlady! jag besvär er, lugna er och förråd er icke på det sättet. Isabel blef isad af fasa då hon hörde denna titel, vid hvilken hon ej på länge varit van. Hennes öga blef torrt och hela hennes kropp skälfde feberaktigt. Med öppen mun och hängande armar stirrade hon fånigt på Joyce och studsade förfärad tillbaka som om hon sett ett spöke. Mylady, fortsatte den stackars pigan, låt mig föra er till ert ram. Mr och mrs Carlyle komma straxt. Jag ber er, tänk på följderna. Följ mig. — Och huru har ni kunnat igenkänna mig? frågade PIsabel doft. — Mylady, jag igenkände er den natten man ropade att