Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 2

elden var lös här, den natten då jag tog Arschibald ur era armar. Ålylady från den stunden har jag ej haft en minuts ro. Jag har tagit er för en vålnad, för min förra matmors vålnad. Mylady låt oss ej förlora en sekund, gå, gå; här kommer mr Carlyle. Isabel böjde ödmjukt på hulvudet för Joyce. — Haf förbarmande med mig mumlade hon. Förråd mig icke. Jag skall gå; jag svär att jag skall lemna detta hus. — Frukta icke, mylady, jag skall icke säga något: Jag har bevarat hemligheten ända sedan april månad, fast den nästan förvillat mitt förstånd. Sedan dess har jag hvarken njutit sömn eller hvila eller lugn. Ack, mylady! hvarföre har ni kommit hit? — Joyce, det var endast för att återse mina barn. Jag har lidit mycket! Jag här, hos min man, och han gift med en annan! Joyce, Joyce! detta blir min död! — Mylady, stanna icke här; kom, följ med mig! Jag hör honom ... der är han... han kommer! Med dessa ord fattade Joyce ett kraftigt tag i Isabels arm och dels genom böner dels med våld lyckades hon föra henne ut genom en bakdörr och instänga henne i ett rum som gränsade intill det, der Williams lik låg. (Forts.)