— Han är således dömd? frågade Isabel med dof och hes röst. — Dömd! javisst, och Otway Bethel är frisläppt ... och unge Richard Hare har fått upprättelse. Ack, hvilket uppträde der måste ha varit! Huru många sinnesrörelser på en dag! Ni kan väl förstå, min fru, att ingen härifrån var närvarande vid rättegången; det skulle ha varit opassande. Men vi ba hört alltihop af personer som kommit hit att se om oss. I går afton då mr Carlyle omtalade för sin fru den förtjusning med hvilken man firat Richards återkomst var hon nära att bli illamående af glädje, men mr Carlyle aktade sig väl att störa den med underrättelsen om den olycka som bände mr Hare. Det var först i morse som han meddelade detta. — Hvilken olycka? — Ni lefver verkligen, min fru, som om ni vore i ett kloster. Ni känner icke mera till hvad som tilldrager sig ute i verlden än om ni vore gömd hundra alnar under jorden. Den gamle rådmannen har fått sin lamhet igen och det är orsaken till mr Carlyles bortovaro i dag. — Hvem har sagt att Richard Hare kommit tillbaka ? mumlade William som plötsligt uppvaknade ur sin slummer. — Har man någonsin sett på maken! utropade Wilson förvånad. Hvem kunde väl tro att pojkvaskingen hörde på oss? Tig ni stilla, min gunstige herre, och försök att sofva. (Forts.)