kättegångsoch Dolissaker. Poliskammaren. En högst upprörande scen förekom igår i poliskammaren, då ej mindre än 10 gossar, ett par visserligen 16 å 17 år, men de andra blott to!f och några tillochmed endast nio år, stodo anklagade för stölder. Men den bedröfvelse man vid åsynen af alla dessa okynniga barn erfor vändes till afsky och fasa då man hörde dem enstämmigt förklara, att de till sina brott blifvit förledda af en qvinna vid namn Christina Jönsson boende i n:o 116 at Majornas tredje rote och eljest sysselsättande sig med att uppköpa gammal skeppsspik. Redan förut misstänkt som tjufgömmerska har hon länge varit illa anskritven i polisen. Hennes senaste bekanta industri har emellertid varit den ofvan antydda. Hon nar brukat tillsäga pojkar att de om söndagarne skulle gå ned på gamla Warfvet och plocka till sig spik, metall och hvad de finge tag i, stort eller litet, så skall jag sedermera ge er penningar dertör, så att ni få litet att roa er med, ty jag tycker att jag vill, det barn skola ha roligt. Hon hade dock formanat dem, att då de hade något att sälja till henne, komma så få som möjligt i sällskap, helst en och en, samt akta sig för att bli sedda, Uti att omtala dessa den gemena qvinnans råd voro, som sagdt, gossarne eniga. Ej så deremot i att påtaga sig sina förseelser. Isynnerhet visade sig en tolfäring vid namn Alfred Eleander Lindgren härdnackad. Han förklarade sig alldeles oskyldig, och önskade som bekräftelse derpå att han Åaldrig måtte komma från stället om det ej vore sannt som han sade. Man förvånades dock mindre öfver gossens fräcka ton, då man hörde den vid förhöret närvarande modren på ett högst opassande sätt uppträda och taga sonens parti, hvarföre polismästaren fann sig nödsakad att låta utvisa henne Den ende som visade sig fullt sannfärdig och hade mycket god reda på hvad som tilldragit sig, var en liten nioåring vid namn Johan Larsson. Alldenstund denne redan i går uppriktigt erkänt förhållandena, då kommissarien Göthe förhör de honom, hade nyssnämnde Alfred E. Lindgrens moder och syster uppmanat Joh. Larssons mor att förklara gossen för galen, emedan Chan eljest skulle utsätta sig för att bli saker till alltsammans, utan att kunna bevisa något emot de andre. Hustrun Larsson hade härpå svarat att hennes son skulle tala sanning, huru det än eljest kunde gå. — En i saken inblandad annan pojke vid namn Carl Lundgren hade tillochmed, enligt hvad Johan Larsson berättade, gjort sig en dagg med inflätade stenar för att dermed traktera Johan för hans berättelser. At de många pojkarnes olika berättelser tycktes följande framgå såsom enligt med verkliga förhållandet: I söndags hade ynglingarne Johan Leonhard Johansson, C. P. J. Persson, Josef Nilsson, Otto Jonsson och Joban Johansson i båt begifvit sig till Gamla Varfvet och derstädes å en hr A. Landgren tillhörig jast tillgripit tvenne st. metallhattar till kabyssoch skansskorstenarne, vägande minst 6 åb, a 1: 25 pr (ö., samt ett pnmprör af koppar, värdt minst 6 rdr. Pumpröret som tagits af J. L. Johausson töll dock i sjön. Den ena af kopparhattarne hade törst försålts till Anna Christina Jonsson för 101 skilling. Sedermera tillhandlade hon sig äfven den andra för 10 skilling, men då detta af J. L. Jobansson ansågs som alltför billigt pris, hade pojkarne emot återlemnande af de 10 skillingarne fått tillbaka metallhatten. Sedermera narrade de emot löfte om ersättning for besväret en annan gosse at återvända till Christina Jonsson och på nytt sälja hatten. Gossen gjorde så, men då han återkom och fordrade den utlofvade belöningen gjorde de blott narr af honom. — De hade på denna senare affär fått 10 styfver hvardera! Midsommardagen hade de sedermera varit inne i en bod på Gamla Varfvet och der tillgripit kopparspik samt kopparoch zinkplåtar, vägande omkring 30 fl. Ätven detta hade sålts till Chr. Jonsson. Alfr. Lindgren skulle haft nyckel till boden, men detta förnekade han ihärdigt. Enligt Joh. Larssons uppgift hade Lindgren jemte gossarne Josef Nilsson och C. P. J. Persson (den förre 12, den senare 9 år) begått stölden. De nekade dock dertill alla tre. En annan gång hade de fleste af det unga tjufbandet varit med om att taga kopparbeslaget at en mast. De hade då slagit Joh. Larsson derföre att han ej velat deltaga i deras streck. Han blef tvingad att bära det stulna till den vanliga tjufgömmerskan och fick 6 styfver för sttt besär. Joh. Larsson hade dock sjelf, såsom han bekände, på kapt. Iljärnes skepp tillgripit en kopparhylsa, för hvilken han af Christina Jonsson fätt en rdr, dem han delade med Martin Nilsson. Anna Christina Jonsson förklarade visserligen att hon i flere år innehaft de hos henne vid anställd visitation anträffade plåtarne och spikpartiet, hvilket fullkomligt liknade det i boden på Gamla Varfvet tillgripna. Bevisen voro dock så tydliga emot henne, att hon genast införpassades i häkte, der hon får tillfälle att närmare begrunda faran af dylika nedrigheter.