Göteborgsposten – 28 juni 1862, sida 1

— ———-EB —— —— 2— ett krossadt hjertas utrop, tror ni att jag der uppe äterfinner min mor... min rätta mor, menar jag? — Ja du skall återfinna henne, stammade Isabel, och det snart vill jag hoppas. — Men huru skall jag känna igen henne? Isabel lutade sin kind emot barnets panna och stora, tunga, brännheta tårar strömmade från hennes ögon. — Ack! suckade hon, frukta icke, William, hon skall igenkänna dig, ty hon har icke glömt bort sitt barn. — Det är så, ser ni, att jag icke är säker på att hon är i himlen, fortsatte den lille sjuklingen. Hon har icke varit snäll hvarken mot pappa eller oss. Hon har öfvergifvit oss. — William, William, tala icke så. Hon har ängrat sig ...din mor har bittert begråtit sitt brott ... hon har burit sitt kors ... och...och... — Och hvad? frågade barnet som såg att mrs Vine hastigt hejdade sig. — Nå väll Hon har dukat under för bördan. Hennes hjerta har krossats genom att sucka och längta efter din, efter ... din far. — Hvem har sagt er det? — Jag vet det, mitt barn. — Mrs Vine, utropade William och försökte, fast förgäfves, att resa sig i sin säng, ui har således kännt min mor? Lady Isabel var sig sjelf ej längre mäktig. Hon hade kommit till den punkt, att hon ej mera öfverlade sina ord utan lät blott sina moderliga känslor tala,