Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 2

fader och mig, och olyckan skedde .. jag vet knappt på hvad sätt. Det uppstod åter ett ögonblicks tystnad. Domaren lyfte litet på sin svarta kalott och lade händerna i kors. — Fånge, sade han, juryn har nyss fällt domen skyl-. dig öfver er och jag godkänner dess dom. Ni har dödat ! en värnlös man, det är ett förfärligt brott och ännu mera, det är en usel handling. Er advokat trodde sig kunna göra oss mildare stämda genom att vidröra att ni tillhörde den engelska aristokratien, att ni var en gentleman. Jag blef öfverraskad, jag tillstår det, och fann mig äfven sårad öfver att han tog sin tillflykt till sådane hjelpmedel; ty enligt min åsigt blir ert brott större, ju högre samhällsställning ni innehaft. När en man af ert stånd, en man som fått bildning och uppsostran så djupt förnedrar sig, så har han ej rätt att fordra medlidande eller barmhertighet. Dessutom har hela edert förflutna lif varit endast en kedja af skändlighet och liderlighet. Var det väl i hederliga afsigter som ni innästlade er med Afy Hallijohn? Nej, det var blott för att förföra, för att göra henne olycklig ...och det har ni ock gjort till och med sedan ni dödat hennes fader! Men jag vill söka dämpa min harm. Ni står här icke för att höra förebråelser; ni står här för att höra eder dom. Juryn har anbefallt er åt rättvisans miskund; men det är ej värdt att allt för mycket räkna derpå. Derjemte är det en sak som ej tillhör oss utan drottningen. Jag, för min del, kan endast ur djupet af mitt hjerta uppmana er att begagna den korta tid ni har att lefva, som sannolikt återstår er, för att