Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 2

snodde han på sin urkedja. Den djupaste tystnad rådde öfver allt. — Herrar edsvurna, utropade ordföranden, låt höra eder tanka. Är denne man skyldig eller icke skyldig? — Skyldig! svarade den första jurymannen. Men, tillade han, vi tro oss böra rekommendera fången till eder nåd. — Och hvilka äro edra skäl? frågade domaren. — Mylord, vi anse att det ej skett med öfverläggning å fängens sida, utan att det skett i vredesmod och bråd skillnad. Domaren stod några minuter tyst och strök sin svarta sammetsrock, derefter utropade han: — Fånge, dödsdomen sväfvar öfver edert hufvud; hvad bar ni att anföra till edert rättfärdigande? Sir Francis Lenison stödde sina båda händer konvulsiviskt mot balustraden och skakade häftigt på hufvudet, liksom för att förjaga den paniska förskräckelse som bemäktigat sig honom. — Mylord, sade han, jag har intet att tillägga, om icke att herrar edsvurna hafva handlat rättvist i att rekommendera mig till nåd. Jag skall icke försöka att förneka att jag är Hallijohns mördare. Det skulle endast väcka löje efter alla de upplysningar som inhemtats. Men, fast jag dödat Hallijohn, så var det likväl, tro mig, jag svär det, icke med öfverläggning. Då jag under den olyckliga natten lemnade Afy för att vända tillbaka till kojan och hemta min hatt, tänkte jag icke mera på att döda någon lefvande själ än jag nu tänker. En ordvexling uppstod emellan hennes