Göteborgsposten – 26 juni 1862, sida 2

och proklamerade le droit de Phomme, orden jemlikhet och frihet ljödo med malmklockans län genom Frankrike och revolutionen med sina rysansväckande afarter rasade genom Frankrike. På samma -ätt har i Ryssland folket hållits i okunnighet och förtryck af kejsaremaktens och byräkratiens despotism. Men den nyare tidens anda har afven blåst öfver hyssland; man har äfven der proklamerat menniskans rätt och den nyvaknade frihetskänslan har rusat sinnena hvilka nu ej mera vilja ge sig till täls, utan afkasta alla band. Och revolutionen med sin brandfackla står tardig att förhärja det ryska samhället, liksom den en gång gjorde det med dei franska. Äfven en annan jemförel-epunkt mellan dessa båda revolutioner finnes i den tillfälliga, men slående likhet som Ludvig XVI:s och Alexander II:s karakterer förete. Båda öro böjliga och medgörliga, men svaga och vacklande. De vilja det rätta, men låta sig för lätt ledas in på dess motsats. Båda älska sina folk, men ha ej den lyckliga egenskapen att kunna göra sig af dem älskade. Den ene blet en martyr för det konungsliga enväldets sak? Skall Alexander IL komma alt i någon mån dela sin forne konungslige broders öde, fråntaget detta bloddrypande brott, hvartill den franska nationen till evig skam gjorde sig skyldig? Svaret ligger i de stundande dagarnes händelser; men säkert är redan, att hvad som skett och i denna stund sker snart måste utöfva en stark återverkan på det öfriga Europa. Enligt vårt gårdagstelegram fortfara mordbrandsanläggningarne, hvilka senast hemsökt Cronstadt och Odessa. Hvad vilja då dessa mordbrännare? torde man fråga sig. De vilja uppröra sinnena, de äro förelöparne till en annan och större tropp af revolutionens terrorister, af en ursinnig och fanatisk, blodtörstig pöbel, som med vild glädje skall afshta sina tyglar och i ursinnig fröjd rasa fram att förstöra och förhärja. Farhgast år, att allt tyckes utvisa, det revolutionsmännen synnerligt lägga an på militären, inom hvilken de säkert vunnit stor anklang, då man betänker på hvilket sätt den ryska militären år organiserad. Med anleämng häraf ha alla främmande blifvit förbjudna inträde i kasernerna, liksom alla militära söndagsskolor blifvit stängda, derföre att man inom dem sökt utbreda falska lärdomar och gjort försök att öfvertala eleverna till brott mot sin trohet till öfverheten. Vid sidan af förhållandena synas äfven presternas handlingar i Tom i en för tidehvarfvot sällsam dager. Det romerska konciliet af alla katolska biskopar, som i dessa dagar slutats, har, såsom bekant, med stor ståt infört 27 nya helgon i den katolska kyrkan, och vid detta tillfälle har intet sparats, som kunnat visa verlden, att päfvedomet ännu alltjemt förmår utveckla hela sin från medeltiden ärfda glans. I verkligheten hafva de hel. fäderna emellertid endast föga sysselsatt sig med dessa helgon, om hvilka jesuiterna berätta, att de för ett par hundra år sedan offrat sina lif på Japan för kristendomen, under det andra deremot förklara dem ha blifvit afrättade af helt verldsliga orsaker. Det egentliga föremålet för förhandlingarne i konciliet har varit påfvedömets verldsliga makt och det är nu första gången försök gjorts, att bilda det till en dogm, att kyrkans ypperste jemväl skall herrska som suverän öfver ett visst antal qvadratmil med ett par millioner undersåter, i det kariivalerna och biskoparne i sin adress till påfven uttalat, att Kyrkostaten har ett öfvernaturligt, gudomligt ursprung och derföre lika litet får antastas af menniskohänder som ett af sakramenterna eller något af hvad Herran sjelf instiftadt. Det he. konciliet har för öfrigt ej inlåtit sig på att försvara denna åsigt, utan nöjt sig med att skälla ut hvar och en, som djerfves hysa en annan mening, och påfven höll af innersta hjerta med svartrockarne. Det är en ganska vacker samling af skällsord, som vid detta tillfälle utslungats mot det verldsliga påfvedömets motståndare. De kallas Kristi Korses fiender, de hafva uslutit sig tillsamman i en nedrig sammansvärjning!, de bespotta Gud, de undergräfva grundpelarne för religionen och det menskliga samfundet, de bruka edjefvulska konstgrepp, do föra svek och lögn i skölden, de trakta efter att kunna utrota hvarje tanke på sanning, rätt och rättvisa, ärlighet och religion 0. S. V. De hel. biskoparne hafva sannolikt äfven