Göteborgsposten – 25 juni 1862, sida 2

Carlyle visste ej hvad han skull? säga eller svara. Skilsmessa var icke möjlig att erhålla för närvarande, och detta lät han henne med några medlidsamma ord förstå. I — Jag vill veta hans brott, vill veta de närmare omständigheterna, fortsatte lady Lenison och närmade sig Carlyle. Jag besvär er, underrätta mig om allt. i — Det ni nu begär af mig, lady Lenison, svarade advokaten bosligt, men bestämdt, ligger utom min förmäga. Ni bör inse, ni bör förstå att blotta namnet på denne man skulle orena mina läppar. — O! frukta icke att förolämpa mig med edra beskyllningar mot honom. Hvilken tanke ni än må hysa om hoI nom, så kan den aldrig likna min, och edert förakt kan aldrig jemföras med det hat och vedervilja som jag känner för honom. — Min fru! utropade Barbara som hade svårt att göra sig ett begrepp om så mycken bitterhet och hårdhet, han är likväl er man! — Ack! till min olycka vet jag det endast allt för väl, svarade Lenison med raseri. Men ni, min fru, ni är maka, och ännu mer, ni är moder! Ni bör således sympatisera med mig, ty denne man har ovärdigt bedragit mig. Hans händer voro redan besudlade med olod, då han kom att helt fräckt förena sina öden med mina. Jag är förlorad, för alltid förlorad, och han efterlemnar åt sitt barn endast ett namn fullt af skam och vanära! — Lugna er, jag ber, inföll mrs Carlyle med mildhet. — Jag upprepar det fullföljde lady Lenison, ban har