Göteborgsposten – 25 juni 1862, sida 2

erbjudna stolen och satte sig ett ögonblick, men steg straxt upp igen. — Ja, tillade hon förvirrad, ja jag är lady Lenison. Ännu är jag tvungen att bära detta förhatliga namn! Redan för lång tid sedan märkte jag att denne man var en elak, och usel menniska, men aldrig hade jag kunnat tro att han fallit så djupt. Man har sagt mig att det är på anklagelse för mord som han blifvit ställd inför rätta. Jag har varit. hos grefve Mount-Severn för att skaffa mig närmare underrättelser, men han har ej velat säga mig något. Derföre, då. jag fick veta att ni skulle anlända i dag, skyndade jag mig: hit, för att anhålla om förklaring. Carlyle förblef tyst och beklagade i sitt hjerta den olyckliga qvinnan. j — Han har gjort oss båda mycket ondt, tillade hon med allt starkare röst; men jag har icke rättighet att beklaga mig, ty jag har sjelf ådragit mig detta straff och gjort mig förjent deraf. Jag envisades att gifta mig med honom mot mina föräldras vilja; jag tog honom till man af en nyck, af fantasi och — skall jag tillstå det? — af fåfänga. Ja, jag var afundsjuk emedan jag såg att han älskade min syster Blanche. O, det är förfärligt, det är rysligt! och det som gör det ännu rysligare, sade hon med sänkt röst, är att han lewnar mig med ett barn under mitt hjerta. Tror ni att man skall dömma honom, min herre? — Ännu är intet afgjordt, sade advokaten medlidsamt. — O, om det vore möjligt att få skilsmessa! återtog hon i öfvermåttan af sin sinnesrörelse; om det vore möjligt att gifva mitt olyckliga barn ett annat namn ! i i I