Göteborgsposten – 25 juni 1862, sida 1

man vexlade tankar om Danmarks närvarande och framtida ställning. Vid de inskränktare familjebjudningar som gjordes höllos en mängd tal, hvilka visserligen icke hade den officiela prägel som de hvilka höllos under de allmänna festerna, men dock måhända egde sin stora betydelse; ithy att säkert flertalet utaf dem utmärkte sig för en viss opposition mot det system, hvilket hindrar danska regeringen från att antaga en bestämdare hållning gentemot såväl det öfriga Norden som Tyskland. Litet hvar af de svenska gästerna gjorde sinsemellan den anmärkningen: Det skulle ej talas politik under mötet; men det talas ej annat; och det är fullkomligt sannt. Politik talades öfverallt, och hufvudtemat i alla uringarno deröfver utgjordes af satsen: ett enigt Norden! hvarföre slutomdömet hos gästerna i afseende på folkopinionen inom Danmark måste vara den, att den varmt söker efter tillfalle att få sälla sig till Norden, fastän den hejdas häri af en obeslutsam regering, hvitken ej vågar taga ett afgörande steg. Emellertid ligger det klart i dagen, att man i Danmark snart skall med allvarliga ord fordra att något bestämdt göres för ett förbund med det öfriga Norden, folket skall ej länge fördraga, att se sig ständigt hållas i den störstå spänning, det skall begära lugn, eller åtminstone så mycket lugn som möjligt, och då det endast genom en anslutning till SverigeNorge kan erhålla sådant, skall det med kraft pocka derpå — få se, om ministeren äfven då skall våga blanda bort korten genom diplomatiska konstgrepp. Vi tro fullt och fast, att det senaste studentmötet i ej ringa grad bidragit att gifva en tryckning framåt på opimonen inom Danmark i detta hänseende; ty det har eldat sinnena för Nordens sak — och det tillhör nu de danska patrioterna att fortfarande underhålla denna eld. Man har vidare sramhållit det för politiska diskussioner utsatta mötet å Köpenhamns börssal såsom alldeles färglöst, såsom fullkomligt intet sägande. Vi få för vår del förklara, att vi visserligen ej anse oss kunna illskrifva det någon synnerlig politisk vigt, men protestera mot äsigten om dess iullkomliga lärgloshet. Hvad önskar man egenwigen alt de unga gästerna från Norden skulle der diskutera eller besluta? Hade man icke före mötets början ganska tydligt låtit förstå, att man ej skulle väl upptaga, om de främmande gästerna började diskutera och uttala ogillande öfver danska ministeren? Det enda ämne, hvarpå man här egentligen kunde inlåta sig, var väl angående Holsteins atsöndring eller icke, och i detta tall yttrade sig ätskilliga talare tillräckligt bestämdt, liksom de närvarande åhorarne gåtvo sit högljudda bifall tillkänna, då Danmark till Eidern framholls såsom ett Alpha och Omega. Vi påminna blott om docenten Udhners tal, hvari han å Upsala studentkårs vägnar forklarade denna på det varmaste vilja bispringa Danmarks sak under stridigheterna med Tyskland, dock med det beftergisliga vilkor, att Holstein vore af Danmark uppgifvet. Detta uttalande kan väl ingalunda sagas vara färglöst, liksom vi äro tullt Ofvertygade om att det var ett uttryck för hvad hvarje svensk man, med undantag af en liten politiskt sjeltbelåten clique, känner och tänker. För svenskar och norrmän har mötet särskildt haft sin ej ringa betydelse. De båda brödraländernas ungdom har på det vänskapligaste och fridsammaste umgåtts, och man har aldrig hört ett ondt ord vexlas emellan dem, Man har tvärtom uttalat sig för hvarandra med de innerligaste förhoppningar om att de moln, som senast skymt vår gemensamma himmel, snart skola vara bortblåsta af försoningens vind, samt frisk och hög luft