Göteborgsposten – 23 juni 1862, sida 1

— ——O — e— — —— ———— er att elden var lös? frägade han — Hvem sade Wilson. — Den mannen som ringer på porten. Gud vare lof att jag räddat barnen! sade Wilson darrande. Mr Carlyle blef förtretad öfver detta missförstånd. Hans hustru darrade i hela kroppen, hennes ansigte var förfärligt blekt och ban visste att hon var i ett sådant tillstånd att hon, vare sig med eller utan skäl, icke utan fara kunde oroas. Hon hängde sig förskrämd vid hans arm och frågade om det fanns möjlighet till räddning. — Mitt barn, var lugn! Det finns ingen eld. Det är ett dumt missförstånd. Gå nu och lägg er och sof i ro! sade ban till de andra. Och nästa gång ni väcker hela huset midt i natten, Wilson, så öfvertyga er först att verklig fara finnes. Ännu förskräckt och förvirrad och utan att veta hvad hon gjorde, sprang Barbara till fönstret och öppnade det, men mr Carlyle var straxt hos henne och höll henne tillbaka med den ena handen samt stängde fönstret med den andra. Att underrätta henne om verkliga förhållandet, skulle vara att ge henne sista slaget. I detta ögonblick gingo några tjenare, mer eller mindre ordentligt klädda, nedför andra trappan med ljus för att öppna tamburdörren. Jasper kom in. Innan Carlyle kunde hindra det fick Barbara se honom och blef ytterst förskräckt i tanka att något ondt händt hennes mor. (Forts.)