— Åh nej! Mr Lenison tycktes vara mycket förlägen och bad sin onkel gifva honom fem eller tio pund. Sir Piter blef vred och frågade hvar han gjort af den femtiopundsnot, som han fått föregående morgon. Mr Lenison svarade att han skickat den i bref till en af sina kamrater, en officer, som han var skyldig. Sir Piter vägrade tro derpå och förklarade att han troligen slösat bort den på någon skamlig dårskap. Mr Lenison nekade, men syntes förlägen. Uppriktigt sagdt, så voro alla hans beteenden denna morgon högst besynnerliga. — Fick han sina fem eller tio pund? — Jag vet det icke, mina herrar; likvisst tror jag det, ty min herre var så lätt att leda som ett barn, fast han stundom lät vreden hänföra sig. Mr Lenison reste samma natt till London. : Det sista af de inkallade vittnena var mr Dill. FöreI gående tisdagsafton gick han hem till sig efter att ba tillbragt en timma hos mr Beauchamp, då han midt för mr Hares hus fick höra en ordvexling. Denna egde rum mellan szir Francis Lenison och Otway Bethel. Den förre tycktes ha promenerat i månskenet och den senare händelsevis mött honom. Det ena ordet gaf det andra. Bethel beskyllade sir ! Francis att ockra på honom. Sir Francis svarade med bitterhet att han ej kände till några af hans affärer och ej önskade ha med honom att göra. (Forts.)