Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 2

icke ett enda ord af anklagelsen. Det var en stor skandal, eade de, sannolikt tillställd af det röda partiet för att skymfa dem. Lord Mount Severn, som begärt att få närvara, hade en på förhand bestämd plats på bänken. Lord Vane tog den bästa plats som han i trängseln kunde förskaffa sig. Radmannen mr IIare presiderade som ordförande, ovanligt högtidlig, bister och sträng. Han ville hvarken visa någon slags väld eller svaghet. Om han äfven derigenom kunnat rädda sin son från galgen hade han ingalunda velat, mot sitt samvete, yttra ett fällande ord mot sir Francis Lenison. Öfverste Bethel satt ock på bänken och såg lika dyster ut. Vid denna förberedande sammankomst — förberedande hvad angick domstol och domare — utfördes sakerna ej alltid med lagens noggrannhet. Lagen var der ofta en död bokstaf. I mycket vigtiga saker fattade man ej beslut der, utan de hänvisades till Lynneborough. Att trampa qvarnen en månad, en veckas fängelse eller några slag af piskan voro de svåraste domar som fälldes. Äfven fingo här, så väl som på många andra ställen, sådane vittnen höras, som vid en ordentlig domstol ej skulle erkänts; vittnen t. ex. som hört I sägas och andra dylika orimligheter. Mr Rubin var tillstädes vid denna rättegång för att föra sir Francis Lenisons talan. Mr Ball öppnade sessionen. Han berättade det Richard Hare sagt honom, men utan att nämna den källa hvarur han hemtat det. Man frågade honom visserligen hvarifrån han i fått sina underrättelser, men han svarade, att han för närvarande ej var hågad att derom upplysa. Domrarnes gordiska I