Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 2

Han tyckes skapa den scen som han vill framstalla. Vanligen brukar illusionen blifva störst då man med tillslutna ögon åbör en föreläsare, men hos Dickens förblir den icke allenast ostörd genom anblicken af hans minspel, utan snarare förokad och fulländad. De som aldrig hört Dickens föreläsa hafva svårt att förlika sig med hans Readings. Vi undra ej öfver, säga de, att den som gjort till sin lissuppgift att studera t. e. Shakespeare, såsom Tieck, föreläser denne författare. Han kan i månget afseende verka godt; icke i och genom gjelfva föreställningarne, som ofta äro bristfälliga, utan han kan genom sjelfva modulationen i rösten och genom uppfattningen af en karakter anvisa oss huru vi böra uppfatta den store skaldens mening. Hvartill tjenar väl att höra Dickens romaner föreläsas, som vi sjelfva kunde både läsa och uppfatta? — Men de hatva icke hört Dickens. Trots allt hvad man må säga, så kommenteras hans romaner af föreläsningarne. Allt hvad han har skrifvit lär man att känna på ett mera lefvande sätt när det föreläses såsom han gör det; man ser och känner så, som man ej kan se och känna vid ett blott genomlasande. Den humor, det lif och snille som inspirerade honom i skapelsens ögonblick, men som kanhända på vägen från hufvudet till handen till en del gått förlorade, framträder här ur skaldens mun med nytt lif och ny gestalt. Hvem har icke erfarit att en kompositör, med sin egen, om än dåliga röst bättre utför sina egna sånger än äfven den bästa sångare skulle kunna göra; och huru skulle kompositören ej då sjunga om han vore en Stockhausen eller en Jenny LindP — Charles Dickens är sin egen Jenny Lind ! En annan stridsfråga, som blifvit väckt genom Dickens föreläsningar är den, huruvida det anstår hans skriftställarevärdighet att exponera sin personlighet och att föreläsa för betalning. Må de som anse skriftställarne utgöra ett eget stånd besvara denna fråga! Skriftställarne kunna väl ej betraktas annorlunda än som individer, som ej hafva något mera med hvarandra gemensamt, än det som fallit på alla menniskors lott? De ega ju icke något sådant samband som alltid finnes emellan medlemmarne af ett skrå t. ex. handtverkaro, köpmän etc. Ju egendomligare skriftställaren är, dess bättre är han. Blott i afseende på det yttre, det materiella, såsom t. ex. lusten att ega en vald boksamling m. m. hafva de en viss gemenskap med hvarandra. Om söreläsningarne i Dickens genre icko äro värdiga, så är det hans egen sak, och det kastar hvarken fult eller vacker: återsken på någon annan författare i verlden I deras ögon, som dömma efter det yttre re sultatet vinna skristställarne mera aktning genom Dickenes föreläsningar än om de hvarje år publicerade en Vicar of Wakefield, ty Dickens förtjonar på sina föreläsningar ärlit gen en summa af 5,000 pund. Hela båd den bildade och den halfbildade verlo tränges här, den förra, för att förskaffa 4 en ren njutning, den senare för att få e — att och gråta, och ganska många anse det värd fyra ehillings att en hel afton endast få hör: och se den författare, som de under årata lärt älska och värdera.