Göteborgsposten – 14 juni 1862, sida 2

ning, styf af både rikedom och högmod. O! om hon kun: nat ana hvem som befann sig på balkongen i öfra våningen, kan man ej veta hvilka följder det skulle kunna hafva. Det var icke mer eller mindre än den som Cornelia lindrigast brukade benämna den skamlösa, den oförskämda. Det var Afy Hallijohn. Cornelias tjenstefolk hade smugglat in henne dit och hon lyste der i hela glansen af sitt prål. Hon hade en klädning af grönt och bvitt florentinskt siden, prydd ända ned till kanten med guld och silfverbroderier, en ofantlig krinolin samt en fantasihatt med en guirlande och slor. Handskarne voro af oklanderlig hvithet och en fin näsduk med spetsar spridde en angenäm mysklukt. Lyckliga Cornelia som sväfvade i okunnighet om så mycken djerfhet. Liknande dessa ofantliga runda gula blommor som vi kalla solrosor, stödde sig Afy mot balkongen och kastade i höjden af sin skönhet stolta blickar på dessa låga dödlige som vågade höja beundrande blickar upp mot henne. — Han tar sig verkligen icke så illa ut, sade hon till Cornelias tjenare, när Lenison befann sig midt för huset. — O, det odjuret! genmälde dessa enstämmigt. Säga att en sådan person kan jemföras med Carlyle! — Nå, se då! sade Afy till dem, man arresterar houom; der finns polisagenter! Man påsätter honom handklofvar! Men hvarför gör man det? Hvad har han gjort? — Ilvar? hvem ? hvad ? handklofvar, på hvem? utropade tjenarne. — På sir Francis Lenison! Tyst! Hvad säger man? Och nu började hon lyssna och speja, rodna och blekna. Den stackars Afy kunde ej uppfatta det ringaste; hon kunde