Göteborgsposten – 12 juni 1862, sida 1

Kurir från Köpenhamn. (Ur Skandinavisk Gazette.) D. 3 Juni. Det är det kuriösa och karakteristiska denna gång, att både skandinaver och ickeskandinaver, (naturligtvis med undantag af de skandinaviska malcontenterna,) utveckla samma ifver och sympatier för det blifvande nordiska studentmötet. På listan öfver värdarne finner man redan eljest ganska stridiga namn i den skönaste samdrägt tillhopa. Man igenkänner der helstatsmän och reaktionärer vid sidan af nationaler af olika grader, och det är en verklig täflan om huru man skall kunna visa sig mest complaisant. Jag talar här icke om att H. Exc. Ministerpresidenten ämnar öppna sina gästrum för så många studenter der kunna rymmas, ute på hans vackra Tusculum vid Söndermarken, jag finner det ej beller så sällsamt att prins Ferdinand afvon vid detta tillfälle velat ådagalägga sin frikostighet, men deremot är det onekligen ett tecken på hvilken oskuldsfullhet alla äro eniga om att tillägga studentmötet denna gång, att sjelfva prins Christian af Danmark också är med, oaktadt sjelsskrifven och naturlig antiskandinav och dessutom, om jag ej misstager mig, skäligen trångbodd. (Jag antager nemligen att han ej nöjer sig med att blott betala för sina gäster på en gästgifvaregård.) Pluraliteten af de ankommande gästerna torde kunna göra räkning på att denna gång få bo här ganska förnämt. De lyckligast lottade komma på Amalienborgs slott, der H. M. konungen utan tvifvel skall förstå att göra sina 25 gäster lifvet lika behagligt, som han sjelf gerna vill ha det; men förötrigt tyckes det nästan mest bli konferensråder, etatsråder, kammarherrar, öfverstar, prinsar och ministrar, hos hvilka de skola hamna. Också detta är ett sätt att bemägtiga sig en rörelse; man leder den artigt in i salongerna och fängslar den der med sina förbindligheter. Det hviskas om att H. Exc. Ministerpresidenten ämnar uppträda som talare vid mötet; jag kan knappast tro det, men jag är å andra sidan viss på att de svenska och norska gästerna icke skulle förtryta att hafva fått höra honom, ty orationen är obestridligen hans starka sida och det är hos honom, när han riktigt vill, en stor virtuositet; det är nästan som att ha hört Wilhelmina Neruda. Utom det att han ären märkvärdig hvad man kallar not-ätare, är han framför allt oöfverträfllig i dubbelgrepp. O. Lehmann är mot honom endast en sekundfiol, ganska bra ntan tvifvel, men litet hvad stränga kritici i musiken benämna suddig; det är icke riktigt rent. Monrad är violoncell; hans släpiga föredrag tröttar i längden, ungefär som Kellermans, men äfven der är stor artistisk förmåga och det vore något förloradt, om icke de främmande erhölle tillfälle att böra honom. (Skada, att han har ett dåligt instrument att spela.) Jag talar icke här om de alldeles underordnade exekutörerna i den politiska orkestern; för lustighetens skull borde de främmande dock höra Fredrik Barfod, och skola kanske också få detta nöje, ——? —L—-k—