uppbjuda allt som stär i min förmäga. Nen hvilket skäl hindrar er ifrån att sjelf föra hans talan? — Det är icke för Richards skull. Jag skulle icke önska något hellre än att få bli hans sakförare, men jag kan icke förfölja den person som han anklagar. Om denna person blir demaskerad och öfverlemnad åt fättvisan, så vill jag ej ha min hand med i spelet. Detta ord blott retade mäster Balls nyfikenhet och han gissade på alla skäl utan att, som det vanligen händer, råka på det rätta. — Mr Carlyle, jag kan icke förstå hvilken person ni menar! — När Richard gifvit er sitt förtroende, skall ni nog förstå ! — Det kan ej vara sin far, rådman Hare, som han anklagar? — Mäster Ball, nu hugger ni till i vädret! — På min ära! ni har rätt... en son anklaga sin fader! utropade advokaten och sköt tillbaka sin stol samt kastade servietten på duken. Och likväl anser jag att rådman Hare är den enda person mot hvilken ni ej skulle kunna upptråda. Hvem har ni att frukta i West Lynne, när det gäller att rentvå den stackars Richard? Jag bryr mig ej om att gissa vidare. (Forts.)