är oskyldig. Det har alltid varit min afsigt och min önskan att ätaga mig Richards sak så snart jag ansåg tiden vara inne; men idag, då rätta ögonblicket är kommet, hindras jag derifrån af ett vigtigt skäl. — Och detta skäl är? — se här mitt ärende, sade Carlyle, utan att besvara frågan. Jag kommer å Richards vägnar. Jag har nyligen sett och samtalat medhonom. Jag har sagt honom de skäl som hindra mig att ätaga mig saken och rådt honom vända sig till er, med löfte att förbereda eder. Samtycker ni att emottaga Richard och att höra honom, samt lofvar ni att han får draga sig undan obemärkt och utan fara, om ni cj antager er hans sak? — Jag lofvar det och jag gör det med nöje, ty jag har sannerligen ingen lust att skada den stackars Richard. Må han blott öfvertyga mig om sin oskuld och jag skall göra allt för att rädda honom. — Jag vill ingalunda inverka på eder, men jag tror att han är oskyldig och beder eder sätta tro till hans ord. Dock upprepar jag ännu en gång att jag är okunnig om hvem den brottslige är. Hör honom och antag er hans sak eller afslå den, allt eftar som ni anser det vara skäligt. Han ville ej råka er, såvidt ni ej först lofvar att ni vill hålla honom ryggen fri från hvarje fara, med ett ord, att vara hans vån i denna sak. — Jag lofvar det vid min heder, Öfvertyga Richard att han icke har det ringaste att frukta af mig. Tvärtom skall jag vara förtjust om jag kan tjena honom och jag skall