Göteborgsposten – 10 juni 1862, sida 1

snart fick hon se mrs Carlyle skynda honom till mötes och omfamna honom. Mrs Carlyle omfamna en främmande! Isabel rodnade. Huru! skulle äfven hans andra bustru vara honom otrogen? Ändå mera skamlöst otrogen än hon sjelf någonsin varit! Ty hon hade åtminstone haft den grannlagenheten att först öfvergifva sin man och sitt hus! Isabel tog sin inbillnings drömmar för verklighet. Nörkret förvillade hennes själ och oron hennes hjerta! Men hvad betydde det väl för henne, det hon såg eller det hon trodde sig se? Hennes ställning kunde aldrig förändras och den kärlek hon förlorat kunde icke återfödas. Matrosen hade slagit sin arm om mrs Carlyles lif och promenerade bekymmerslöst bredvid henne. — O, den ovärdiga qvinna! Qvinnorna äro alltid stränga i sina domar och synnerligast de som sjelf äro brottsliga. Men huru förvänad blef hon icke när hon säg Carlyle nalkas, utan att detta afbröt skandalen och utan att sjomannen aflägsnade sig. De tre vännerna samtalade några minuter, hvarefter man tog god natt och sjömannen gick åt sitt håll under det Carlyle slog sin arm om sin hustrus lif och gick åt ett annat håll. Ordet till denna gåta blef ändtligen klart för Isabel: det var Barbaras bror! — Jag var bra galen! hon otrogen sin man! Ack nej, hon bestrider mig ej denna sorgliga rättighet! Hon följde dem ända till buset och kastade en blick in genom fönstret i salen i nedra våningen. Den var upplyst och eld brann i kakelugnen; men man hade ännu icke