Göteborgsposten – 7 juni 1862, sida 2

IIvarjehanda. Fåsänglighetens ursprung. Qvinnorna, både gifta och ogifta, beklagade sig en gång öfver att deras skönhet var af så kort varaktighet och önskade att en ny naturlag i detta hänseende måtte instiftas. Då begåtvade dem Jupiter med Fåfängan och sedan den dagen klagar ingen ful qvinna mera öfver sitt utseende, ej ens de åldriga. Alla tro sig vara vackra, eller smickra sig med att synas vara det i männens ögon. God ursäkt. För att slippa blifva soldat ursäktade sig en ung man vid bevåringsmönstringen med att han ständigt plågades af en svår snufva, hvilken gjorde det omöjligt för honom Latt lukta krutrök. Bäst som det är. Under ett samtal om barnauppfostran yttrade en något trånghuivad person: pet är en lycka för mina harn att jag ej har några! jag skulle blifva så uppretad på dem om de ej upptyllde mina befallningar, att jag skulle slå dem i väggen allasammans. Samtal. Två små pojkar stodo och betraktade en af Bacchi milda safter välförplägad arbetskarl, hvilken kryssade gatan framåt. Ser du på farsgubben min, utbrast den ene pilten, nu skall du tro det blir leben af när han kommer hem till mor!4 — Tack ska du ha, inföll den andra pojken, ta mej tutan Vv det inte min pappa, ja känner igen gubben på raglingen!