Göteborgsposten – 6 juni 1862, sida 1

benklader som voro fullt ut lika tjocka och grofva som kavajen. Utan den minsta tvekan gick han rakt in på den i denna berättelse förut omnämnda Oxgatan. Derigenom gick han genom en sällan begagnad port och befann sig då på East Lynnes egor. — Låt oss nu se oss om litet! sade han och sköt igen porten, samt stängde den med en rigel. En tät alls! Den bör vara i närheten af acacierna, således åt höger! Åtminstone måste jag väl råka någon som kan taga emot mig! Ja, en person hade troget infunnit sig vid mötet och gick fram och tillbaka i allen. Det var en qvinna i hatt och kappa. Om någon mött henne der, så hade man trott henne vara ute för att promenera; men ett möte vara föga sannolikt, ty stället låg afsides och var sällan besökt, Denna qvinna var Richards syster, Carlyles hustru! — Det är Richard! Det är min stackars bror! Deras armar slingrade sig om hvarandra och deras hjertan slogo i kapp. Barbara gret som ett barn, då Richard ställde sig framför henne för att betrakta henne. — Således är du då maka och moder, Barbara! — Ja, min bror, och dertill den lyckligaste, fast jag ofta frågar mig om jag gjort mig förtjent af en så stor lycka! Utan den stora sorgen för din skull, skulle mitt lit vara skönt som en vårdag, en vårdag utan skyar! Derjemto har jag ett det vackraste lilla, snart årsgamla barn, och om Gud vill, så skall jag snart få ännu ett. Ackl jag är den lyckligaste bland qvinnorl