Göteborgsposten – 4 juni 1862, sida 2

— William, vet, du, dem den gode Guden mest älskar äro just de som han först kallar till sig. Om du dör, skall du komma till himlen och lemna bakom dig alla denna verldens sorger och bekymmer. Jag känner många, för hvilka det skulle ha varit bäst, om de gått bort i sin barndom. — Kanske det skulle varit bäst för er sjelf? — Ja, sade hon med bruten stämma. Jag har nog sorger jag med. Ibland tycker jag mig ej längre kunna utstå mera. — Äro ej edra bekymmer slut? Har ni ännu sådana? — Ja, alltjemt; och de skola vara, tills jag drager min sista suck. Ah, om jag ändå kunnat dö som barn, jag skulle då undsluppit mycket ondt. Verlden är öfverfull af ondt, min kära William. — Af hvad? af sorger och bekymmer? — Af allt slags ondt. Smärtor, sjukdomar, sorger, bekymmer, synd, ånger och vämjelse. Jag har härmed ej ens uppräknat hälften af lifvets elände. William, då du är mycket trött, finner du dig icke då lycklig af att ligga i din lilla säng, för att der smaka sömnens sötma? — Jo, det är sannt, och jag känner mig ofta trött, såsom ni säger. — Nåväl, vi andra, vi äro på samma sätt uttröttade af denna verldens bekymmer, och vi längta efter grafven, emedan man der kan hvila ut efter alla sina lidanden; vi hafva grafven i våra önskningar, våra böner i djupet af vårt inre; men du kan ej ännu förstå allt detta. — Äro vi ej innestängda i grafven, m:me Vine? I