Göteborgsposten – 4 juni 1862, sida 2

före skickade han mig ut i andra rummet, för att säga er, hvad han tankte om mig? Ah, m:me Vine, jag vet nog lika mycket som ni. — Ja, du vet mycket, min lilla vän, men du misstager dig ibland. Hennes hjerta var härvid nära att brista. — Att dö är ingenting, då Gud älskar oss, bar lord Vane, hvars lilla bror dött, sagt mig. — Det var en sjuklig gosse, som ej kunde lefva; han hade alltsedan sin barndom varit blek och krasslig. — Ni kände honom således? — Nej, man har sagt mig det, svarade hon och sökte utplåna det oförsigtiga yttrande hon fällt. — Men, m:me, ni måste veta, att jag skall dö. — Nej! — Nå, hvarföre har ni då varit så nedslagen, alltsedan ni skiljdes från d:r Martin? Och hvarföre bekymrar ni er dessutom så mycket om mig? Jag är ju icke ert barn? Dessa ord, denna scen nedtryckte alldeles den olyckliga. Hon lade sig ned på knä vid soffan och hennes tårar strömmade ymnigt. — Ah, hvad är det? sade William. — William, jag hade förr en liten gosse, och när jag nu ser dig, tänker jag på honom; det är derföre jag gråter. — Jag vet det, ni har redan sagt oss att så är. Han hette ju William liksom jag? Hon sänkte sitt ansigte och blandade sin andedrägt med gossens, under det hon tog hans små händer i sina.