Göteborgsposten – 4 juni 1862, sida 1

Tionde Kapitlet. Den sjuke gossen. Det var en aprilafton i den lilla barnkammaren ; det var redan skumt, ty natten var i annalkande. William Carlyle och lady Isabel befunno sig derinne. Dagen hade varit varm, men våraftnarne voro ännu kyliga, och man hade derföre gjort upp eld i kakelugnen, hvari ännu endast då och då framsprungo några gnistor ur de nästan falnade kolen. M:me Vine tänkte icke på att åter tända upp ny brasa. William låg och hvilade på soffan; hon satt bredvid honom med ögonen fästade på den stackars gossen. Hon hade tagit af sina glasögon, hvilka blott fördunklades af tårarne, och hon behöfde dessutom ej frukta för att bli igenkänd af barnen. William hade ögonen tillslutna, hon trodde honom vara inslumrad. Plötsligt öppnade han ögonen. — När skall jag dö? Dessa oväntade ord sargade den arma qvinnans hjerta. — Hvad säger du, William? hvem har sagt, att du skall dö? — Åh, det vet jag nog. Jag ser det på oron hos dem som omge mig. Ni hörde väl hvad Anna sade härom aftonen ? — Hvad sade hon? när? — Jo, när hon kom in med thset, under det jag låg på mattan. Jag sof icke, fastän ni trodde så. Ni sade till henne: Anna var uppmärksam på hvad du säger: gossen sofver kanske icke.