Göteborgsposten – 3 juni 1862, sida 1

Han mäste derföre vänta och afvakta ett gynsamt tillfälle för att slippa undan. När detta kom, skyndade han till kontoret och gick in i sin husbondes arbetsrum. Denne satt vid sitt bord och skref sitt namn under en mängd bref och papper. — Dill, ni är ju riktigt andfädd. Hvad kommer åt er? — Jag har skäl att vara det! jag har nyss fått höra de sällsammaste upplysningar ... Jag vet nu allt om Thorn! Hvem tror ni väl att han är? Carlyle lade ifrån sig sin penna på bordet och såg den gamle skrifvaren forskande i ansigtet; det var första gången han hos denne fann en dylik ifver. — Thorn är ej någon annan än Lenison! — Jag förstår er icke, sade Carlyle. Dills ord föreföllo honom verkligen lika obegripliga som hebreiska. — Er antagonist, denne Lenison, är samma person som Thorn, Afy Hallijohns älskare ; det är rama sanningen, mr Carlyle. — Omöjligt! sade Carlyle långsamt. Hvem har sagt er det? Dill redogjorde nu omständligt för alltsammans: huru Bethel kännt igen honom, huru sir Francis Lenison bleknat och hvad Ebenezer berättat. Men den vigtigaste punkten af alltsammans, vid hvilken äfven Carlyle fästade sig, var, att i händelse Lenison vore den skyldige, skulle Carlyle ej kunna göra någonting, för att öfverlemna honom i rättvisans händer. — Bethel har svurit mig mer än en gång, att han icke