Göteborgsposten – 31 maj 1862, sida 2

voro utstyrda med röda bandrosor, och i vagnen satt en ensam, mycket vacker dame: det var mrs Carlyle. Men det var ej lätt att komma genom denna sammanpackade menniskomassa; vagnen skred endast steg för steg framåt, och måste ofta stanna. Lenison afbröt äfven sin vältaliga svada, för att vänta tills bullret lagt sig; ty hvad tjenade det väl till att slösa med sin vältalighet? Han helsade icke på Barbara, emedan ban alltför väl påminte sig följden af en dylik artighet mot Cornelia. Han hade säkerligen i dammen lemnat ifrån sig sin oförskämdhet och djerfhet. Han stannade qvar på sin plats, utan att särskildt se på Barbara eller någon annan, under det han afvaktade slutet på tumultet. Barbara kunde se honom genom de tunna fransarne på sin parasoll. Talaren höll i detsamma upp högra handen, kastade hufvudet tillbaka och förde handen genom håret som fallit ned öfver pannan. Hans hand, som nu ej bar nåägon handske, var hvit och fin som ett fruntimmers, och Barbara såg ringen med diamanten gnistra i solskenet. — Det var den geste, som Richard nämnt! samma geste, som han alltid gjorde på East Lynne! Jag tror fullt och fast inom mig, att Thorn är den som vi söka och att Richard misstog sig på ett besynnerligt sätt, då han sade sig känna sir Francis Lenison. Lenisons hand föll härunder åter ned till sidan ; hon såg hvarken kandidaten, åhörarne eller någon; hon såg blott sina egna sorgsna tankar. Tusende helsningar emottogo henne; hon besvarade dem endast maskinmessigt. Ett rop hördes: — Lefve mr Carlyle! lefve mr Carlyle!