ande triumfen sannolikt ej skall bli af lång varaktighet; ty då skatternas tid kommer, ininner sig äfven det allmänna knotet och oppositionen och nya trånskiljningsforsök m. im. Den kurhessiska tvisten med tyska sörbund-dagen är tillsvidare löst, i det den hessiska regeringen ehuru med protester gifvit efter sör förbandsdagens beslut, i öfverenstämmelse med den preussisk-österrikiska motionen, att 1831 års törsattning skall i Kurhessen intöras. Men Preussen har, såsom Jäsaren väl minnes, på egen hand etablerat ett litet gräl med kurfursten, och någon uppgörelse af detta har ej hörts utaf. Det antages dock vara högst sannohkt, att Preussen skall sich kalmiren och Hessen sich moderiren, allt på toreställningar af de öfriga tyska staterna. -Times har i ämnet en artikel, ur hvilken vi låna något, som synes oss vara särdeles träffande: -Preussen har af Hessen begärt upprättelse lör beteendet mot dess gesandt, ja, det skall tillochmed hafva begärt hessiska ministerens atskedande. Dess ulumatum, huru det nu än må vara beskaftadt, har blitvit sforkastadt. Den preussiska gesandten har lemnat Kassel och den diplomatiska förbindelsen mellan de båda regeringarne är afbruten. Dessa underrättelser hafva sannolikt väckt mera sensation i Tyskland än vi engelsmän kunna begripa. Hvarje tysk är förtrogen med den hessiska trågan, liksom med dena holsteinska, ja det finnes mellan dem båda ett historiskt sammanhang och under en följd af år ha tyskarne uppbjudit all sin kolossala flit och sin spetsfundighet, for att lösa detta dubbla problem . . . Forunderligt är, att ingen menniska väntar, det Preussen skall med vapenmakt inskrida för sin värdighet. De af denna makt gjorda tillkännagifvandena om användandet al tvångsmedel voro så utan verkan, att konungens adjutant, general Willisen, med stor ohoflighet skickades tillbaka kort före det ögonblick, då man beslöt att suspendera de forargelse väckande kungörelserna (om författningen), och detta skedde, fastän man väl visste, av konung Wilhelm varmt antagit sig den hessiska frågan, Vi kunna knappast tilltro en sådan man som denne kurfurste förutseende och han tyckes likväl veta, huru långt han strafflost kan gå, och tror kanske, att konungens ministrar icke helt och hället dela dennes personliga groll. Hvad det preussiska tolket beträffar, tyckes fursten lika litet bry sig om det som om sitt eget, och fruktar iugenting annat än det vi anse vara det minst truktansvärda at allt, nemligen en förbundsexekution. Under det ministerrådet i Kassel var at det beslut, att fasthålla vid det försattningsstridiga dekretet, visade kurfursten deremot en helsosam fruktan för förbundsdagen, hvilket ej kan betyda annat, än att han trodde Österrike verkligen mena allvar. Dev är sannerligen icke lätt att utgissa orsaken, hvarföre detta lånar sitt inflytande till nedtryckande af en tidigare skyddling, det mäste derföre hoppas, att åstadkomma en för dess intressen gynsammare kompromiss, än den Preussen allena töreskrifvit. Men redan den omständigheten allena, att Österrike sett sig foranledt att förändra sin hållning, lemnar bevis på, huru man insåg, att kurfurstens dåraktiga nandlingssätt erbjuder en allvarlig forevänning till agitation i det öfriga Tyskland ... Fastän tyska furstar ännu sasthålls vid några föråldrade läror och vanligen en. dast nodevungna skola tillgripa frisinnade åt gärder, tillgripas de i allmänhet likväl ocl Tysklands största stater införas på en reformer. nasbana, från hvilken intet återtåg är möjligt Kurfursten af Hessen har för mycket räkna på sina bröders absolutistiska sympatier, woli gen litet för starkt för precedensfallet å 1850 och hoppats, att ett militäriskt steg a Preussen skall uppväcka Österrikes afundssju ka. Hvad han icke tog med i räkningen va de sista tvenne årens läror, hvilka under rättat äfven de minst upplysta regeringar om att orättvisa och förtryck äro farliga, icke allenast för de herrskare som göra sig skyl diga dertill, utan äfven för deras grannar: intressen. I Halien talar man om ingenting anna än det sista misslyckade försöket af garibal disterna till infall i Sydtyrolen och saker kommenteras på alla möjliga sätt, så ovigtit den numera än är. I Rom befunno sig redan den 17 d:s fö den stundande andliga festen 8 franska, 21 spanska, 3 engelska, 2 holländska, 5 bayer ska, 2 polska, 10 amerikanska samt 10 gre kiska biskopar — en vald samling af kyr kans högdjur. Bland de böneskrifter, som i massor in lemnades till Victor Emanuel under hans vi stande i Neapel, finnes äfven en, hvars för fattara hagr holäninge derföre att han (