Göteborgsposten – 27 maj 1862, sida 2

— Archibald, hvad du nyss fått veta skall icke förändra dina tankar, du får icke åt denne man afstå platsen! — Jag tänker ej heller göra det, Barbara. Det bästa jag enligt min åsigt kan göra vid detta tillfälle är att behandla honom så, som den smuts hvilken fastnar vid min stöfvel. — Ja, ja, sade hon, du har rätt. Den unga qvinnans kinder purprades härvid af en ädel stolthet. Carlyle skyndade sig ut, sedan frukosten intagits, och styrde sina steg mot West Lynne. Ötverallt langs vagen kunde han på husväggarne och på kolportörernas ryggar se de plakater, om hvilka man talat för honom. Ungefär halfvägs mötte han sin syster, som gick med brådskande steg. — Nå, utropade hon och ställde sig tvärt framför honom, ni vet nyheten ? — Ja, Cornelia, jag vet den. — Ah! fortfor hon, ni skall ej släppa ert tag, hoppas jag! I början, ser ni, gillade jag icke eder åsigt; men nu är det helt annat, och om ni icke med all kraft, tum för tum gör denne usling terrängen stridig, så förnekar jag er, ni är då icke mera min bror, förstår ni! — Var utan fruktan, Cornelia! jag tänker visst icke rymma fältet. (Forts.)