Göteborgsposten – 27 maj 1862, sida 2

Ja, fortfor rådman Hare, alla murar och väggar äro betäckta med jättelika plakater, å hvilka står med stora bokstäfver: Lefve Lenison! Låt oss rösta för Lenison! — Han kom hit igår med sista jernvägstränen, tillade Dill; man har sagt mig, att han är åtföljd af en valagent och af en annan person, som, enligt hvad det påstås, jelf är en af regeringens medlemmar. — Han måste vara galen, som kan våga uppställa sig som kandidat, utbrast öfverste Bethel. i — Han har velat förolämpa oss, fortfor mr Rinner. — Förolämpa oss alla, menar ni? inflickade öfversten. — Vi måste nu mera än någonsin hålla god mine, Carlyle! skrek rådman Hare. Carlyle förblef tyst. — Vi ha en sammankomst klockan 10 på värdshuset Bucks Head, sade han slutligen; jag skall träffa er der. — Men bor icke han på det värdshuset ? frågade mr Rinner. — Åh, han är ej längre qvar der, inföll förste skrifvaren, utan har blifvit afvisad. Såfort jag fick veta att man tagit emot honom der, gick jag och klagade för värden, som svor mig att han aldrig skulle tillåtit den herrn sätta sin fot öfver värdsbusets tröskel, om han vetat af saken. Efter att hafva utbytt ytterligare några ord med hvarandra, togo de fyra vännerna afsked af advokaten. Säåsnart de gått, satte Carlyle sig åter till bords, för att sluta sin frukost. Barbara närmade sig nu intill honom och sade, i det hon med en öm suck lutade sig öfver hans axel: