Göteborgsposten – 27 maj 1862, sida 2

att bestrida mr Carlyle en plats som han förtjenar, men hvilken ni är ovärdig. Ni måste verkligen vara mycket djerf och oförskämd! — Tyst! skrek Francis vredgad. — Nej, jag tiger icke! Ni har alltför länge sökt älägga mig tystnad. Nu vill jag tala och jag skall äfven göra det, för att säga er, det jag afskyr er, att jag icke kan se er, utan att känna en rysning, och att jag beder till Gud natt och dag om hjelp att utfinna medel till skilsmessa ifrån er! — Ni hade gjort bäst, om ni låtit mig gifta mig med Blanche, er syster, svarade han gapskrattande. Lady Lenison vred sina händer, ett rof för den största öfverretning. — Betänk, att ännu är det tid! fortfor hon; detta är en af de gröfsta förolämpningar ni kan göra mr Carlyle! — Ah, hvad rör det Carlyle? Känner ni honom? — Ja, jag känner honom, åtminstone till anseendet; jag vet, att han eger en af naturen ädel och högsint själ, jag vet, att han har många och ifriga vänner, jag vet, att det aldrig funnits någon större kontrast här i verlden än den som existerar mellan er och honom. — Och det är just derföre att Carlyle är min motståndare, som jag finner nöje i att framställa mig vid valen. Detta pikerar och lifvar mig. Jag skall göra allt hvad i min makt står, för att besegra honom, — Akta er, att ni icke sjelf faller! lyckan gynnar ej alltid de dåliga menniskorna.